Cf Mamman

Jag och Max efter en välförtjänt choklad mad grädde i värmen.

Fredrik och Max uppe på toppen av den stora backen.

Jag, Kristian, Algot, Max och Edvin. Det vita bakom oss är moln.

Vi är alltså över molnen. Rätt häftigt faktiskt.

Det finns så mycket att tala om att jag inte vet var jag ska börja. Börjar från början men med risk för ett långt inlägg.

Det hela började med att vi tidigt söndag morgon den 2/1 skulle åka till Trysil (Norge) för att åka skidor. Innan skulle jag mata hästarna. Vi började bli sena redan för vi skulle möta Fredriks bror med familj en bit på vägen. Fredrik går före för att hjälpa mig med att mata hästarna. När jag möter honom vid stalldörren säger han: - Baloo har inte rest sig än. Var på jag rusar in i boxen och mycket riktigt där ligger han ungefär som en skalbagge och kommer inte upp. I ren panik ringde jag till min kära granne som sa åt mig att försöka resa honom upp och ut å gå med honom. Om det skulle vara kolik så är det bra att de rör på sig för att få igång magen. Hon kastade sig i bilen å kom. Under tiden lyckades Fredrik å jag vända honom rätt tackvare att han hade täcke så gick det ganska smärtfritt med risk att vi skulle få en spark men det gick bra. Han försökte ju bara resa sig en gång när vi kom. Men väl uppe så var han som vanligt och ville börja äta m m. Jag tog ut honom medan Fredrik ringde sin bror och sa att vi var sena. Då kom Marie (grannen) vi gick lite med Baloo för att sen släppa tillbaka honom i boxen igen. Då började han äta. Vi kastade oss i bilen för att börja vår 8 timmars bilfärd mot Trysil. Det blev inget mer av det så slutsatsen var att han hade hamnat så fel att han inte tog sig runt. Han är ju så rund om magen å platt på ryggen. Det att han inte gjorde försök att resa sig berodde nog på att han försökt så mycket att han inte orkade och gett upp helt enkelt. Gud vet hur länge han hade legat där, stackars liten!
Sen hade vi en underbar skidvecka fram till i fredags när min mobil ringde när jag stod mitt i backen och det var en annan granne som ringde. - Dina hästar har rymt, säger han. Vad gör jag står ju mitt i backen i Norge. Men hans tjej Frida som kan hästar hon gick för att fånga in dom de hade gått över bron som går över motorvägen ca 500 meter bort. Men det gick bra de fångades in och ställdes i sina boxar. Det var Ture som blivit rädd för traktorerna som höll till vid staketet och försökt hoppa över. Men en travare som försöker hoppa går ju sådär. Han drog med sig hela ena långsidan av staketet. Då är det tur att man bara har plaststolpar. För gud vet vad som kunnat hända annars. Nu rycktes de ju bara upp och eltråden blir ju då slak så den lossnar från benen. Bara tur att inte de sprang ut på vägen eller så. Dessutom skulle hovslagaren komma å slå dit Tures sko för 3:e gången. Men tack vare Emelie min stalltjej så har det mesta löst sig ganska bra. Dessutom hade en propp gått i stallet så halva stallet plus utebelysning funkade inte. Sen kom vi hem i lördagskväll strax före 19. Då jag skulle ut till stallet så gick dragkedjan på min stalljacka sönder.

På söndagen så var vi ju tvungna att fixa med staketet för att få ut hästarna de hade ju varit inne hela lördagen pga staketet till hagen var trasigt. Vad händer när jag tar ut dom i hagen jo Ture tappar sin sko ännu en gång samma som förut. Så nu har vi bestämt att han ska va utan. Bara att det är ju snorhalt ute och utan skor så kan jag inte göra nåt med honom. Är nu på jakt efter ett par boots med broddar. Kostar "bara" ca 2000:- men det är ju billigare än att få hit hovslagaren varje gång hoven strular. Så det har varit en händelserik vecka.

Men dent är inte slut på eländet. I dag skulle sjukgymnasten från Huddinge komma till sjukhuset och min sjukgymnast. Men lagom när vi ska åka till dagis får Max ont i magen så han börjar gråta. Det var bara att ringa dagis å säga att han inte kan komma pga det. När jag lade på luren så tog det bara ca 5 min så kräks han. Så nu är han magsjuk. Desperat försöker jag få tag i Fredrik som varken svarar eller ringer. Så nu kunde jag inte åka till sjukgymnasten. Typiskt max som sällan är sjuk så blir han det när sjukgymnasten för att se hur vi jobbar min sjukgymnast å jag. Inget att göra nåt åt.

Bara att hålla tummarna för att jag inte får nån magsjuka. Har aldrig varit det och har STOR fobi för att kräkas. Så fort nån annan är magsjuk så får jag panik. Så det här med Max är första gången jag är själv när han blir magsjuk annars brukar Fredrik ta hand om Max när han kräks. Men det har hittills gått bra. Jag har faktiskt haft som magknip sen i söndags och haft ganska mycket idag så kanske det är nåt fast det inte bryter ut. Hoppas att det inte gör det heller.

Max gick ju på skidskola när vi var i Trysil. Fy vad fort barn lär sig. På fredagen som var vår sista åk dag svischade han förbi som ingenting. Vi åkte t o m de lätta röda backarna. Backarna är ju markerade efter svårighetsgrad med färger. Grön=Extra lätt, Blå=Lätt, Röd=svår och svart=svår. Sen kan backarna i sig vara lite svårare/lättare i varje färg dessutom.

Oj hoppas du orkat läsa allt men så blir det när man varit borta och det hänt så mycket.