Jag och Covid-19!

Då var man smittad av Corona. Har varit isolerad sen jag kom hem från min utredning från Lund för ca 3 veckor sedan och hållit mig hemma förutom att jag varit på några sjukhusbesök. Fredrik har jobbat som vanligt och Max gått i skolan. De har ju inte kunnat vara hemma trots att jag är i riskgruppen. De har bott i husvagnen och nu står vi här. Jag var ju inlagd för 2 veckor sedan för att fått hög feber mm. De tog prover på mitt slem och jag blev inlagd. De proverna visade ingen Covid-19 så jag fick dropp som vanligt och fick åka hem efter 3 dagar på sjukhus. I onsdags morse kom Max och sa att han kände ont i halsen. Han har fått vara hemma sedan dess. Fredrik som var på jobbet i onsdags men är permitterad från igår torsdag är också hemma nu en tid framöver. Han har också känt av halsen sen i morse. Så vi har troligtvis det allihop. De kommer ej testa dem utan vi får utgå ifrån att det är viruset de känner av. Var på sjukhuset igår hos sjukgymnasten då ville jag att de skulle ta nya infektionsprover för att se hur det såg ut då det var något förhöjt förra torsdagen jag var där. Så det gick de med på, som tur var. Den här gången har jag ändå svarat bra på min droppkur. I morse tog jag sista dosen. På eftermiddagen igår började jag känna irritation i halsen och tänkte jaha då är det ngn förkylning på gång eller för att allergin satt igång. Har idag känt irritation i halsen till och från. Något tryck på vänster övre halvan av lungan men det kan jag även ha annars.

Klockan 10.38 ringer telefonen. Det var en överläkare på infektion. Min reaktion var först när han presenterade sig att det hade något med att jag låg inlagd där för 2 veckor sedan. Han började med att fråga hur jag mådde. -Jo just nu är det rätt skapligt, svarade jag. -BRA, sa han sen fortsatte han: - Du har ju tagit prover och dom har påvisat att du har fått Covid-19. Varav jag utbrister: -VA? Jag hade inte en aning om ens att de kollat på det efter första slemprovet som de testade för 14 dagar sen. Efter det har de ju tagit massor blodprover när jag var inlagd, förra torsdagen och igår och som rutin har de tydligen kollat alla prover för Corona och igår hittade de det i det blodprovet. Så tacksam att de gjort det utan min vetskap och tänk vilken tur att jag bad dem ta provet igår. Jag sa att jag känt lite irritation sen igår eftermiddag i halsen. Sen blev jag orolig för min sjukgymnast och sköterskas skull som varit så nära mig igår men då kände jag ju inget. Läkaren sa att det ska jag ej tänka på. Vad som hänt innan kan jag inte styra men det som händer nu måste jag vara noga att följa rekommendationerna. Han pratade om vikten av att vara hemma nu och att minsta lilla jag kände från luftvägarna skulle jag omedelbart komma in. Då han visste att jag har Cf så var han noga att påtala just det att lyssna på kroppen. Han sa att han kände till mig då han vid flertalet gånger varit delaktig i att bestämma vilka antibiotika jag ska ta då lungmedicin inte vetat vad de ska göra pga min antibiotikaresistens. Jag sa till honom att jag blev jätterädd nu när han sa att jag hade det. Jag mådde faktiskt illa så nervös blev jag. Då sa han att han förstod min oro med tanke på min bakomliggande sjukdom men sa att fördelen jag har i detta är att jag är relativt ung och att de har inga som helt belägg för att vi skulle bli mer drabbade eller sjuka bara för att vi har en lungsjukdom men att det är ju naturligtvis individuellt. Han var super trevlig peppande och lugn att tala med.

Så idag har telefonen gått varm mellan mig och Lungmedicinska kliniken. Planerat hur vi ska göra med tanke på att det är helg och allt. Tanken är viket vi hoppas att det blir att jag ska vara hemma så länge jag inte känner uppenbara symtom från lungorna. Jag skulle få hem papper per post på måndag från infektion på restriktioner mm. Nu känner jag att rädslan är väldigt stor man går hela tiden och tänker, känner efter och tänker tänk om det blir värre osv sen måste jag lägga tankarna åt sidan. Det vi kom överens om från lungmedicin var också att om jag får minsta lilla symtom från luftvägarna är det raka vägen till akuten som gäller. Då skall sjukgymnast kontaktas osv så de kan hjälpa mig med behandling till mina Cf lungor för att minimera risken att de blir för hårt drabbade. Vi kan ju försöka så gott vi kan mer kan vi ju inte då det ej är något botemedel och hoppas allt vi gör är tillräckligt. Jag skulle dessutom för att hjälpa kroppen och min Cf fortsätta med min kur som jag slutade med i morse så jag satte en ny nål som jag som tur är kan själv vilket i detta fallet var perfekt att jag kan. Sen beställde de nya dropp från beredningen på sjukhuset som blandar dem. Så skickade beredningen dem med Taxi hem hit eftersom jag eller Fredrik inte får åka och hämta. De hade jobbat på bra för fick för hela veckan på en gång vilket de inte brukar hinna annars. Bra också för att då slipper jag hämta (vilket jag inte kan) fler gånger. Alltså vilken dag känner hur alla tankar bara snurrar och har väldigt svårt för detta. Frågorna bara snurrar var har jag fått detta ifrån? Hur kommer det te sig resten av sjukdomsperioden? Är det sista dagarna i livet? osv alltså det är så psykiskt påfrestande. Några grejer har jag bestämt att de negativa tankarna inte får ta över och det är de saker man ej kan påverka tex var jg fått det ifrån mm som jag inte vet något om. Ingen ide att grunna på det jag ej vet något om och spelar ingen roll för faktum är att jag har fått det. Sen hur det kommer bli vet jag heller inte bara hoppas på det bästa man kan inte göra mer. 

Jag lovar att rapportera här varje dag hur det är och hoppas det kan hjälpa mina oroliga vänner och Cf vänner där ute. NU håller vi tummarna för att det inte blir värre än så här. Jag själv ska göra allt som står i min makt för att hjälpa Cf:en ur detta med att ta mitt dropp, göra extra andningsgympa pass och ligga mycket i min Bipap(en maskin som blåser in luft i lungorna) för att hålla min luftvägar så öppna det går. Sen har jag kvar min kompressor till syrgas här hemma så jag kan ta till om jag behöver. Jag har ju en egen portabel spirometer som jag tänker blåsa i några gånger per dag för att hålla koll på lungvolym, kolla satration med min satarations mätare och kolla tempen mer kan inte jag göra. Hoppas bara detta är tillräckligt. Jag vill också passa på att tacka för alla krya hälsningar. Ni anar inte hur mycket detta betyder och till sist snälla håll tummarna nu för att detta går över fort och okomplicerat. Jag är på benen fortfarande och hoppas klara detta bra. Frågan kvarstår ändå trots att jag tänker positivt Varför just jag. Sista 1.5 året har ju varit bara skit så inte förvånad heller. Jag klarar inget längre och åker på allt. Nä nu ska jag försöka tänka positivt även om det är jävligt (ursäkta språket) svårt. 

Kram på er där ute och glöm inte att ta hand om er!