Oj vilken vecka!

Efter en bra helg så bestämde vi att Max och Fredrik skulle flytta ut till husvagnen för att skydda mig från virus utfall de skulle dra hem något till mig eftersom de går i skolan och jobbar. Zorro och jag har bott i huset. Vi har en fin gäststuga men de ville bo i husvagnen ändå. Det som avgjorde att de fick bo där var att eftersom de ändå är borta halva dagarna så gjorde det inte så mycket om de på kvällarna bor i husvagnen de har ju allt där ändå utom toa. De fick gå in via groventrén i huset där vi har en toa så använde jag den på övervåningen. Sagt och gjort på måndagskvällen tog de sitt pick och pack och drog ut till husvagnen. Alltså allt för min skull.

På tisdag morgon kl. 06.00 vaknar jag med en sån smärta i hela kroppen som om jag blivit påkörd. När jag gick på toa blev jag nästan yr och illamående då insåg jag att jag hade nog väldigt hög feber. Kollade inte tempen men tog två Panodil gick och la mig. Vid 08.00 var det nästan lika fortfarande. 38.5 trots tabletter å värk i hela kroppen än. Konstiga var att jag frös inte så mycket. Det var ju bara det att hästarna skulle ut och Zorro. Det var bland det jobbigaste jag gjort.

Sen blev jag liggandes med feber och till slut pga allt stilla liggande så kom även slemmet att bli tjockare och mer. Jag ringde redan på tisdagen till Lungmedicin om hur jag mådde och normalt sätt så är de snabba men pga Corona så ville de testa mig. Det var också för att jag fått så mycket feber så fort för även om jag har mycket infektioner så brukar det inte starta så här. På onsdags eftermiddagen körde Fredrik in ett sportprogram för där i kunde de analysera om man har viruset. Dagarna gick på fredagen var de tvungen att ta in mig så jag kunde få dropp för allt slem jag har. Fast eftersom provsvaren inte var klara så ville de inte riskera något så jag fick inte komma via Lungmedicin utan gå till en speciell ingång de upprättat bara för Corona analyser. Där fick sköterskorna låna ett rum så de kunde ge mig behandling för nu var andningen påverkad också. Alla hade skydd och jag munskydd. Därefter gick vi till infektion där jag blev inlagd till provsvaren blev klara. Det blev de i morse och det var ingen Corona. Så innan lunch fick jag komma till Lungmedicin. Vilken lättnad här funkar all mycket bättre och sköterskorna som sköter dropp mm vet precis hur jag vill ha det med vissa saker det är så trygg. Frågan är vad det är. De har tagit massor tester, blododlingar mm så hoppas vi får svar. Idag har jag nog inte haft någon feber inte mycket iallafall men kroppen är trött och andningen är något lugnare men ytlig. Slemmet har minskat något med. Syresättningen låg på 89-90% och den vill de ska ligga på minst 94% så nu har jag syrgas igen. Den får vi hoppas jag slipper snart.

Mitt i allt detta när man mår som sämst kommer nästa käftsmäll. Jag som planerat allt för hästarna inför min väntan och en tid efter transplantation och allt var bestämt ja då fick jag återbud angående Smash plats. Spelar ingen roll att man inte gör det av ondo så är det väldigt hårt. Då får man säga ifrån från början helt enkelt eller så fort man känner att det inte går. Det är inte dags att göra när man pratar om att flytta hästarna det är inte ok tycker jag. Jag känner ju att jag måste göra mig av med hästarna snart för jag får mer och mer förlita mig på att de omkring mig hjälper till och det känns inte bra alls. Linda som är alldeles fantastisk i stallet (Medryttare till Bullen) och Fredrik och Max som drar ett stort lass och som dessutom har en fru och mamma de oroar sig för varje dag vill jag ej pracka på mer. Fredrik som börjat få sköta mer och mer av det som vi hjälpts åt med hemma plus allt annat. Fattas bara att han går in i väggen också! Jag är van att ta hand om mitt egna och vill inte belasta andra i onödan. Jag har ju sen i höstas varit orolig för hur det ska bli med hästarna och när man sen hittar en lösning som man oroat sig för i månader och får börja om då är det inte konstigt att man känner sig sviken speciellt när man redan är i en utsatt läge. Speciellt efter de senaste veckorna och det som väntas skall.

Fast ibland ska man ha tur också. Jag kom på att en klasskompis till Max vars familj har stall ganska nära oss och dessutom bor åt samma håll som Bullen ska bo, de kanske har plats eller känner någon. Slängde iväg ett sms med förfrågan och förklarade det hela med Smash och de vet redan en del om läget med mig. Det gäller ju under en ganska lång tid men fick till svar att det inte var några problem alls för dem och de har en box ledig. Sen pratade vi lite om det per telefon. Alltså hur glad blir man inte. Vilken tur jag kom på att de fanns och de är snälla nog att hjälpa till. Senaste dygnet har ätit upp mig inombords. Så nu är det fokus på att få må bra eller bättre.

Idag har solen lyst in på rummet och det känns att våren är här. På eftermiddagen när sjukgymnasten kom hade hon köpt med sig två bullar till mig. Alltså snacka om att man blir glad. Det råder ju besöksförbud på alla avdelningar på sjukhuset så ingen får hälsa på. När man går så ofta som jag gör hos sjukgymnast, sköterskor mm så får man en viss relation till varandra. Det är viktigt för att man ska orka med allt jobb och alla träningstimmar man lägger ner på en sjukdom som ändå för en ner i botten. Så innan hon gick hämtade hon kaffe till mig så jag fick en gofika på eftermiddagen. Alltså vad säger man sådana sjukgymnaster önskar man alla fick ha. Jag har haft turen att under alla mina 43 år som jag behövt sjukgymnast har jag bara haft en dålig men hon slutade så henne hade jag inte länge. Resten av sjukgymnasterna har varit så himla bra. Lite tur ska man ha ändå.

Gofika😋☕️

Ta hand om er där ute alla vänner!